letterstobieber

Jasmine's perspektiv:
Kvinnan kollade på mig med stora ögon. Kände jag Justin? Han hade ju ljugit om att han kände mig..
''Nej, jag känner inte honom'' sa jag och kollade på kvinnan. ''Det finns bilder på er när ni går och håller i handen?'' sa kvinnan stödigt. Jag ryckte på axlarna ''Den Justin ni känner..'' började jag och kollade på alla kameror och fortsatte ''.. Han är bara en kille. Han får inte ha sin frihet. Ni skriver saker om honom som han inte ens kanske gillar.. Men nej, jag känner inte Justin och jag vill inte ens känna honom'' sa jag och mina tårar började rinna..

Justin's perspektiv:
''Nej, jag känner inte honom'' sa Jasmine. Ryan stängde av teven. Jag kollade ner i marken.
''Bra jobbat Justin, du får henne att ljuga'' sa Ryan och kollade på mig surt. ''Jag hade inget annat val'' sa jag och fattade inte riktigt vad han menade. ''Jag hade inget.. Justin, du säger så hela tiden. Jag hade inget val'' sa Ryan surt och började gå. ''Vart ska du?'' sa jag och kollade konstigt på han. ''Leta efter min bästavän, för det är inte han som sitter i den här stolen'' sa Ryan och gick iväg. Jag la handen för ansiktet och kände att tårarna började rinna.



Jag kollade ut genom fönstret. Jag ville bara inte att Jasmine skulle få gå igenom allt jag har gått igenom, men det var hon som förståg mig mest. Sen kom jag på en idé, jag sprang upp till mig rum och hämtade papper och penna.

Jasmine's perspektiv:
''Okej, nu räcker det.'' sa pappa och tog tag i mig. Det hade gått några dagar, fotograferna hade inte gett sig. ''Vadå?'' sa jag och kollade trött på pappa. ''Vi åker hem till Stanford ikväll'' sa pappa och började bli arg. Jag visste inte varför? Jag ville stanna kvar här. Vi skulle igentligen vara kvar här i två veckor till. ''Varför då?'' sa jag och kollade försiktigt på mina händer. ''För jag vill inte se dig så där deprimerad, och jag orkar inte med dom här fotograferna'' sa han strängt. Jag svarade inte utan lutade mitt huvud mot ryggstödet och blundade.

Efter några timmar så skulle vi åka hem. ''Hejdå mormor och morfar'' sa jag och höll tillbaka tårarna. ''Gumman, det kommer lösa sig. Jag lovar'' sa mormor och strök försiktigt sin lena hand mot min kind. Jag tittade ner och log. ''Hejdå hjärtat'' sa morfar och jag kramade honom extra hårt. Sen gick vi och satte oss i bilen. Jag satte i mina hörlurar i öronen och började lyssna på någon lugn musik. Sen strax efter det somnade jag..

----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad kommer hända nu när Jasmine åker hem? :o
håll utkik efter nästa kapitel som kommer om ett litet tag :) kommentera också vad ni tycker! :)